I rymden är det lätt att gå varandra på nerverna. Det är det första man erfar som tassare. Människor är jobbiga. I alla besättningar uppstår det därför förr eller senare konflikter. Det är någon som ständigt suger på tänderna. Som säger ju i slutet av varje mening. Som slickar på fingrarna när hon bläddrar i manualerna. Som lämnar strumpludd efter sig i duschen. Som pratar med halvtuggad mat i munnen, som sprätter tandkrämsprickar på speglar, som gnisslar med ryggstödet, som knäpper med fingerlederna, som kletar kusar under bordsskivor eller avslöjar slutet på alla videofilmer.
Själv är man dessvärre perfekt. Den ende som sköter sig. Och märkligt nog blir alla irriterade på just detta, särskilt när man försöker påtala de allra värsta bristerna hos omgivningen. Och snart är alla fastlåsta i en skoningslös, psykisk terrorbalans.
Det håller inte. Det säger sig självt. I början av tassarepoken kunde gruvfraktare återvända efter fleråriga utfärder, och när lasten lossades upptäckte man att be